rêvasse

Förlåt för mitt eviga tjat om Inglourious Basterds, men jag är kär. Såg filmen idag igen, på den riktiga premiären. Christoph Waltz får en att rysa som den brutala Hans Landa och filmen hade inte nått så långt utan honom. Man sitter i biomörkret och man vill bara ha mer, det är vissa saker som jag verkligen saknar, men som helhet är Inglourious Basterds närmare ett mästerverk. Tarantino har skapat något nytt, en revange för de som blivit förtryckta, en satir på språk och 2h 32min av underbar film-magi. När man ungefär kommit halvägs in i filmen kan jag själv inte undgå att tänka " jag längtar tills jag får se den här filmen igen", den här tanken har slagit mig båda gångerna jag sett filmen och den tanken kom när texten 'Hugo Stiglitz' tar över hela bioduken, musiken höjs och Til Schweigers karaktär går på Nazi-mördar-runda. För övrigt är musikvalen i Inglourious Basterds helt underbara (som i alla Tarantinos filmer) och dialogerna är skarpa/klockrena (som i alla Tarantinos filmer). Jag åkte hem leende, Quentin Tarantino råkar vara ett geni som förgyllar min vardag.

Nu taggar jag även för District 9 och Shutter Island.

Öppnade balkongdörren för att sätta mig och lyssna på regnet. Istället fick jag lyssna på åskan (som senare tog vår ström). Regnet försvinner sakta och åskan drar sig längre bort. En timme utan ström skapar många funderingar. Så nu ska jag släppa alla funderingar och fixa kaffe. Imorgon kommer jag träffa T, blir bio (Inglourious Basterds, ÄNTLIGEN!) och sen efter den ska vi gå ut.

Här sitter jag nu, men inte länge till. Vädret är fortfarande fint så ska ut på verandan och kolla på när m&p jobbar.

Helt plötsligt låg det en LP-spelare på min stol, i mitt rum. Dog lite av glädje för trodde att jag skulle kunna få lyssna på LP-skivorna som legat på vinden i 20 år (och som jag längtat efter att få höra, drömt om/dagdrömt om). Efter att ha bråkat med den och sladdarna i några timmar, utan resultat, gav man upp och satte sig på verandan med ett glas vin. Den kanske funkar imorgon.