rêvasse

4 dagar kvar till julafton.. verkligen? Ingen snö, inget julmys.. Det känns som höst fortfarande.

Än så länge har den här dagen varit mys. Vaknade 10.30, började kolla på Gilmore Girls med brunch liknande mat. Jag har en töntig förkärlek till Gilmore Girls + kaffe. Snart ska allt mys fortsätta då jag drar mig ner till tennisen för att fullfölja planen. Jag har saknat dom. Planen är iallafall att baka pepparkakshus typ, haha. Kommer nog ta med mig min kamera så kommer kanske tillbaka med ett gäng kul bilder. Nu ska jag fixa iordning mig så jag kan dra ner till tennisen, puss!

Uäärgh.
Som väntat, ännu en seg dag. Men livet blir ju så mycket ljusare med Rock Band, haha! Så dagens plan är i princip rock band, TV plus myspys. Och, ännu mer glädje: imorgon är det lov. Behöver bara sega mig igenom en dag till, sen kan jag sova hur mycket jag vill och jag kan göra allt jag känner för! Jag är så jävla pepp på lov nu. Pusssssssssssss.

Dock måste vi så frön, Sabina.

John Bowlby:

Enligt Bowlby föds vi med en speciell drift, det innebär att vi har en drift att knyta an, anknytningsteorin, även kallad bindningsteorin. Små barn har alltså en biologisk drift att knyta an till en eller ev ett par vårdare. Driften är stark och medfödd, barnet kan alltså inte låta bli att knyta an. Riktigt små barn skriker inte bara för att få mat, eller för att de behöver ny blöja eller har ont, de skriker också för att få fysisk närhet, smekningar och närhet.

Anknytningen är ett primärt behov, nästan nödvändigt för överlevnaden. Det har hänt att små barn (ex på stora opersonliga barnhem) som inte fått någon personlig kontakt med en vuxen blivit deprimerade och dött. Människobarnet är, jämfört med andra däggdjur, i behov av hjälp under en längre tid. Detta gör att barnet tidigt måste knyta an till vuxna så att det ska få skydd och hjälp.

Vi föds med ett anknytningsbehov för att vi behöver skydd och hjälp under en lång tid. Enligt Bowlby så har anknytningsbehovet en utvecklingsbiologisk bakgrund. Därför har människan fått en medfödd drift att skapa starka band till en eller ett par lämpliga individer.

En inre arbetsmodell är en hjälp för barnet att orientera sig till världen runtomkring. Barnet känner sig otryggt så det börjar skrika, mamman eller vårdaren ger en respons dvs kramar, hållande, lugnande ord osv. det skapar en tillfredsställelse hos barnet, en inre arbetsmodell, ett kognitivt schema.

Driften att söka kontakt är inprogrammerat hos barnen. Därför skriker de för att påkalla uppmärksamheten. När barnet får uppmärksamhet får han också en respons från föräldern. Denna respons blir en del av barnets erfarenheter. Dessa erfarenheter av möten med andra skapar "inre arbetsmodeller". De här modellerna hjälper barnet att hantera verkligheten och påverkar sättet att förhålla sig till nya relationer. Samtidigt påverkas modellerna av möten med verkligheten.

Enligt Bowlby föds vi med två system, systemet för närhetssökande och systemet för utforskning. Det första systemet driver barnet att söka närhet, tröst och beskydd. Det andra driver det att utforska världen. Om systemet för närhetssökande fungerar bra så bygger barnet upp en trygg bas. Barnet vet då att det kan få tröst, skydd och närhet hos en eller flera vuxna. Därför känner barnet sig så tryggt att det kan ge sig ut på upptäcktsfärd och utforska världen.

Det värsta för ett barn är att bli avvisade, att de inte får möjligheten att knyta an alls. De är barn som är i första levnadsåret som anknytningen är normal, det är då barnen gör sina första erfarenheter av hur det är att vara med andra. Grunden för trygghet och utforskande läggs då. Omvårdnadssystemet börjar även utvecklas. Barnet får sämre möjligheter till ett riktigt liv om barnet inte blir omhändertaget på rätt sätt.

Identitet:

Upplevelsen av en identitet kan vara att man kan se på sig själv bakåt i tiden och känna igen sig hyggligt. Man kan också se sig själv framåt, och någorlunda förutspå hur man kommer att vara i framtida situationer. På det sättet kan man "känna igen sig själv". Dessutom tror man att andra kommer att uppfatta en på samma sätt som man själv uppfattar sig.

Mycket av identiteten växer fram i relation till andra. Hur byggs en identitet upp? I alla situationer agerar vi. Olika roller ex, medlem i kompisgäng och fotbollslag och som elev. Alla dessa roller tillsammans bildar en viktig del av identiteten. Man får värderingar kring ex musik, politik och livsåskådning. Genom kärleks och vänskapsrelationer ser vi oss själva. Man speglar sig i andra.

En identitet växer fram när man börjar frigöra sig från sina föräldrar, man måste mentalt göra sig mer oberoende, men det betyder inte alltid bråk och gräl med föräldrarna. Att bli vuxen betyder bla att man har egna "inre kompasser" och inte behöver checka av hos föräldrarna när viktiga beslut ska fattas. För att frigöra sig måste man då tillfälligt ersätta föräldrarna med någon annan som ger en normer och bekräftelser. Det är ex vänner, pojkvän eller andra vuxna. Man testar nya saker ex, musik, kläder, attityder. Man diskuterar med vuxna, man kritiserar och argumenterar. Abstrakt tänkande. Dock har man mindre erfarenheter.

Erikson:

Erikson gav för ca 50 år sen ut son bok barnet och samhället. Han lånade en del från Freud men skapade en egen utvecklingsteori. Han beskrev de olika faserna från födseln till döden. Enligt Erikson ställs vi inför en ny uppgift efter varje ny fas. Om vi löser fasen bra har vi större chans att lyckas i nästa fas.

1, (0-1,5år) tillit kontra misstro.

2, (1,5-3år) självständighet kontra tvivel på egna förmågan.

3, (3-5år) initiativ kontra skuldkänslor.

4, (6-12år) arbetsflit kontra underlägsenhetskänslor.

5, (13-18år) identitet kontra splittring.

6, (19-30år) närhet kontra isolering.

7, (30-50år) produktivitet kontra stillastående.

8, (åldrande) jagets integration kontra förtvivlan.

Lifespan psychology är en amerikans teori. Alltså, fram till puberteten, ungefär, så styrs man till stor del av en biologisk faktor. Alla barn ska lära sig gå och tala, de växer hastigt och blir könsmogna i nedre tonåren. Den biologiska faktorn styr oss alltså. Under tonåren utvecklas också det kulturella dvs den kulturella faktorn avlöser den biologiska. Båda dessa faktorer är oförutsägbara. Men en  bit in i vuxenlivet kommer en oförutsägbar faktor, livshändelser, händelser man inte kan styra över. Dessa livshändelser blir avgörande för en människas öde och personlighet.

Jean Piaget:

Det som står i centrum för Piagets forskning är hans teori om tänkandets utveckling, att den kognitiva utvecklingen står i centrum. Piaget delar upp utvecklingen i olika stadier. Han menar att människan ständigt försöker anpassa sig till och behärska omgivningen.

Det sensomotoriska stadiet, 0-2år:

Anpassningen i varje stadium sker på två sätt. Vi kan ta till oss nya erfarenheter och föra in dessa i den gamla kunskapen det kallas för assimilation. Men ofta förändras våra tidigare begrepp och kunskaper av en ny erfarenhet, det kallas ackommodation.

Under det sensomotoriska stadiet lär sig barnet att skilja föremålen och sin egen upplevelse av dem. Det vet att leksaken existerar även om det inte syns, objektkonstans.

Det preoperationella stadiet, 2-7år:

Preoperationell innebär att ex en 4åring inte ännu kan hålla en hel "operation" eller handlingskedja i minnet. 4åringen bedömer en sak i taget. Glaset.

De konkreta operationellas stadium, 7-12år:

Skolåldern, längd, mängd, vikt och volym blir konstanta. En "konkret operation" är alltså något man gör med sitt tänkande, i huvudet, men oftast med det konkret underlag. Innan man uppfattar en mängdkonstans kan man tro att det blir fler kulor om man häller ut dem på golvet än om man har dem samlade i en påse.

De formella operationernas stadium, 12-15år:

Att göra "formella operationer" innebär att tonåringar kan "operera" med logiska och matematiska samband utan att ha ett konkret underlag. De kan resonera formellt och obekanta storheter som x och y, och i tanken prova handlingskedjor. Man kan resonera om religion, politik och moral på ett abstrakt sätt. De kan diskutera och ifrågasätta värderingar på principiella grunder.

Brister i Piagets teorier:

De individuella variationerna är större än han tänkte sig. Barn mognar olika snabbt. Det konkreta operationens stadium kommer tidigare. Vissa människor kommer aldrig till det formella operationernas stadium.

Margaret Mahler:

Freud hade tagit fasta på hur barnet förhöll sig till sina egna driftsimpulser. Mahler däremot koncentrerade sig på barnets utveckling i förhållande till olika objekt, andra människor. Därav namnet objektrelationsteorin.

Det som sker under differentieringsfasen (5-10månader) är att barnet blir medvetet om att modern är en egen person, främlingar är separata människor och börjar intresserat iaktta dem.

När barnet blir 10-18 månader är dem i övningsfasen. Barnet börjar ungefär samtidigt gå och prata. De vill då börja upptäcka världen och benämna den. De vågar sig bort från modern, men kommer sedan tillbaka för att "tanka".

Ett övergångsobjekt är ett objekt barn skaffar sig (ex nalle, filt osv) som hjälper dem att stå ut med att modern är frånvarande och upptagen. Övningsfasen beskrivs som en ofta lycklig period då man är "förälskad i världen".

Närmandefasen (18-24månader), barnet återvänder till modern efter sina utforskningsexpeditioner till okända territorier. Barnet inser sin litenhet, att barnet är en mycket liten varelse i en mycket stor värld. Den tidigare känslan av "omnipotens" att klara allt, ersätts av en mer realistisk syn. Därför ökar beroendet av modern. Barnet blir mycket ambivalent och har motstridiga känslor. Barnet vill klara sig själv men klänger ändå på modern.

Splittring innebär att barnet växelvis, under korta stunder, ser modern som antingen helt god eller helt ond. Barnet har det svårt att få ihop en bild av modersobjektivet där modern har både goda och mindre goda egenskaper.

Objektkonstans innebär att barnet börjar förstå att modern börjar framstå som en övervägande god, inte perfekt, egen person. Barnet klarar bättre av att modern tillfälligtvis är borta, vilket hänger samman med att den inre modersbilden är stark.

Kritik mot Mahler, barnet är mycket mer aktivt och undersökande än man trott. Det finns heller inga bevis för fas 1.  

Ångest. Morgondagen vill man ju helst slippa, kanske onsdagen med. Jag orkar inte, har ingen lust. Jag känner mig uttråkad och inspirerad, jag springer ut i regnet i hopp om att få tag på något motiv i det här vintermörkret. Allt är så svart, allt är så grått. Överskottsenergi.. jag borde träna.

Ja, jag har smutsiga tubsockor och jag står framför spegeln och egofotar. Det är vanligare än ni tror.