Alkemisten,
Alkemisten tog upp en bok som någon i karavanen hade haft med sig. Den saknade pärm och titelsida, men man kunde ändå se vem författaren var: Oscar Wilde. När han bläddrade i den hittade han en historia om Narkissos. Alkemisten kände till legenden om Narkissos, en vacker yngling som varje dag gick för att betrakta sin egen skönhet i en damm. Han var så betagen i sig själv att han en dag föll ned i dammen och drunknade. På platsen där han föll växte det upp en blomma, som man kallade narciss. Men så slutade inte Oscar Wildes historia. Han berättade att när Narkissos dog kom oreaderna, bergnymferna, fram och fann att den lilla vattensamlingen hade förvandlats från en sötvattensdamm till ett krus med salta tårar. "Varför gråter du?" frågade oreaderna. "Jag gråter över Narkissos" svarade dammen. "Åh, det förvånar oss inte att du gråter över den ynglingen" fortsatte de. "Även om vi alltid brukade springa efter honom var du faktiskt den enda som hade möjligheten att betrakta hans skönhet på nära håll. "Såå Narkissos var vacker?" frågade dammen. "Vem skulle kunna veta det bättre ön du?" svarade oreaderna förvånat. "När allt kommer omkring var det ju över dina strandkanter han böjde sig varenda dag". Dammen var tyst en stund. Till slut sade den:
"Jag gråter över Narkissos, men jag alde aldrig märke till att han var vacker. Jag gråter över Narkissos därför att varje gång som han böjde sig över mina stränder kunde jag i djupet av hans ögon se min egen skönhet reflekteras.
"En sådan vacker historia", sade Alkemisten.
Ur Alkemisten av Paulo Coelho
