rêvasse

Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under århundradenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melakolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en besvärligare fiende än ryssen. Men finnarna är ett folk av kämpar. Man ger sig inte. Om och om igen reser man sig upp mot tyrannen. Midsommaren, den stora ljus- och glädjefesten, är för finnarna som ett slag, där alla hjälps åt för att med våld försöka nedkämpa det frätande tungsinnet. På midsommaraftonen mobiliserar hela folket, inte bara alla män i stridsdugligt skick, utan även kvinnorna, barnen och de gamla ilar till eldlinjerna. Längs stränderna i tusen sjöars Finland tänds enorma hedniska midsommarbrasor som ska fördriva svårmodet. Man hissar blåvit stridsflagg och fem miljoner finska kämpar laddar upp med feta korvar och grillat revbensspjäll. Man stjälper i sig styrketårarnas mångfald utan att blinka och sedan tågar trupperna ut till dragspelsmusik för att slåss mot depressionen, vars makt man kväser i oavbruten kamp natten igenom. I närstridens hetta finner könen varandra och kvinnorna försätts i välsignat tillstånd. Män i stormbåtar drunknar när de ska ta sig över sjöar och havsvikar. Folk stupar i tiotusental i albuskage och nässelsnår. Det ges prov på månghanda hjältedåd och mycket offervilja och tapperhet. Glädjen och lyckan kammar hem segern, tungsinnet drivs på flykten, åtminstone en natt per år njuter folket sin frihet sedan det med våld nedkämpat den mörke tyrannen.

Ur Kollektivt självmord.